Glasshouse Forum Blog

Denna blogg uppdateras inte längre. Om du är intresserad av kapitalismen i den nya geopolitiska ordningen så gå in på Glasshouse Forums hemsida. Där finns alla våra rapporter för nedladdning.

Uppfattningen att staten inte kan driva banker på ett effektivt sätt är grundmurad inte minst i USA och Storbritannien. Inflytelserika studier har hävdat att det finns ett tydligt samband mellan låg tillväxt och statligt ägda banker. De har fått bland annat Världsbanken att plädera för privatisering som ett sätt att höja levnadsstandarden i utvecklingsländer. Den hypotes som kallas ”political view of government banks” gör vidare gällande att politiker gärna använder statliga banker för röstfiske och för att belöna anhängare – de befrämjar korruption med andra ord.

Denna uppfattning ifrågasätts av Svetlana Andrianova, Panicos Demetriades och Anja Shortland i rapporten ”Is Government Ownership of Banks Really Harmful to Growth?” Påståendet att statliga banker är negativa för tillväxten bygger på bristfälliga empiriska undersökningar, hävdar de. Kompletterar man med ytterligare variabler visar det sig tvärtom att statliga banker i det långa perspektivet är gynnsamma för tillväxten. Inte minst Kinas utveckling visar att statliga banker kan vara förknippade med hög tillväxt. Det är heller inte självklart att privata banker är mer lönsamma.  En studie av av tyska banker visar att de offentligt ägda bankerna hävdar sig väl i relation till de privata.

Den finansiella krisen har också gett flera anledningar att ifrågasätta privata bankers positiva konsekvenser, och erfarenheterna från krisen ger möjligen också en del förklaringar till varför deras övergripande inflytande inte alltid är gynnsamt för ekonomin som helhet. Det finns omfattande ”agency problems” inom den privata finansiella sektorn som är svåra att komma åt med lagstiftning. Svårgenomträngliga finansiella innovationer förstärker kunskapsövertaget för bankernas insiders, som frestas att ta stora risker med andras pengar för att en del av dem ska hamna i insidernas egna fickor. Utöver att utlösa kriser, kan den finansiella sektorn skada hela samhällsekonomin genom att suga åt sig kapital och begåvningar som skulle kunna göra nytta på annat håll.

Och tvärtemot den hävdvunna uppfattning är det privata banker som medför störst risk för korruption av politiker, i varje fall i demokratier. Den nära relationen mellan Wall Street och White House har underlättat för den finansiella sektorn att göra enorma vinster. Politikerna påverkas genom välavlönade uppdrag och kampanjbidrag, och i gengäld har den finansiella sektorn fått svag reglering och massivt understöd när det blir kris. Som framgått av en undersökning från IMF 2009, gjord av Igan, Mishra och Tressel, ”A Fistful of Dollars: Lobbying and the Financial Crisis” har de banker som tagit stora risker också varit mest aktiva som lobbyister, sannolikt för att försäkra sig om förmånlig behandling vid kris.

Statliga banker i en demokrati däremot har en mycket högre grad av transparens och ersättningsnivåerna stimulerar inte på samma sätt excessivt risktagande.

Är Kinas kommunistiska förflutna ett hinder för utvecklandet av en demokrati? På längre sikt förhåller det sig tvärtom, hävdar Yang Yao, professor vid China Center for Economic Research vid Peking University i en uppsats med titeln A Chinese Way of Democratization? Han argumenterar i korta drag så här:

Den empiriska forskningen visar att social ojämlikhet är den centrala orsaken till att utvecklingen mot demokrati misslyckas. Ojämlikheten leder antingen till att en auktoritär regim lierar sig med mäktiga eliter och stänger majoriteten ute från inflytande. Eller så väljer regimen att gå motsatt väg och gör gemensam sak med majoriteten mot eliterna. Då frestas den att föra en populistisk politik med långtgående omfördelningsprogram som skadar ekonomin och leder till politisk instabilitet.

Eftersom Kina har haft en social revolution som slog sönder den gamla strukturen med dess slutna eliter är landet bättre förberett för demokratiseringen än många andra utvecklingsländer, hävdar Yao. Regimen kan inte – och behöver inte – bygga sin position på en allians med eliter. Den behöver inte heller på populistisk maner söka folkets stöd i kamp mot eliter. Den måste vinna sin legitimitet genom att appellera till befolkningen som helhet. Hittills har Kinas kommunistiska parti varit framgångsrik i denna strävan. I opinionsundersökningar utförda både av kinesiska och internationella institut får regimen en ”approval rate” på 70 procent.

Folkets krav på demokrati är inte särskilt högljudda än så länge, så strategin att avleda sådana krav genom ekonomisk tillväxt har fungerat hittills. Ojämlikheten har ökat dramatiskt mellan stad och landsbygd, men inom städerna respektive landsbygdsområdena råder relativt stor jämlikhet, påpekar Yao. Det är som bekant sina grannar man jämför sig med, och av det skälet blir inte skillnaderna så politiskt betydelsefulla som man skulle kunna tro.

Medelklassen har fått sitt välstånd under den sittande regimen och är enligt Yao inte benägen att försöka byta ut den i första taget. Ändå kommer medelklassens ekonomiska intressen att driva fram ett större mått av ansvarsutkrävande (accountability), eftersom den behöver försvara sig mot intrång i sina sfärer. Till exempel äger 80 procent av de kinesiska familjerna ett hem och tar allt oftare strid mot myndigheter som vill expropriera land. Den ekonomiska tillväxtstrategin har också medfört att den kinesiska regimen har i särklass störst skatteintäkter bland utvecklingsländerna, och kraven på övervakning av hur dessa pengar används blir alltmer påstridiga.

En demokratisering i Kina kommer att gå via vidgat ansvarsutkrävande, tror Yao. Några menar att ansvarsutkrävande är möjligt utan att befolkningen deltar i den politiska processen, men det betvivlar Yao. Ansvarsutkrävandet kommer då att vara selektivt och det saknas institutionella garantier för att det upprätthålls. Yao betraktar radikala förändringar som osannolika, men han ser en möjlighet till demokratisering på längre sikt, som tar vägen över ett gradvist stärkande av folkkongressens makt. Yao påminner om att det också tog lång tid innan de europeiska revolutionerna ledde till demokratier, och att det även i Väst var en gradvis förändring som kontrollerades av eliten – precis som han föreställer sig att det kommer att bli i Kina.

Vi har tidigare här på Glasshouse Forums blogg tagit upp frågan om vi i krisens fotspår bevittnar en avglobalisering. Den historiska referensen för en sådan hypotes är förstås utvecklingen under mellankrigstiden, när en långt driven globalisering övergick i autarkisträvanden.

Hypotesen om en ny avglobalisering får allt mer substans. Frihandel och outsourcing, som varit så dominerande de senaste decennierna, ter sig inte lika självklara längre. Åtskilliga kommentatorer befarar att vi 2010 kommer att få se ett handelskrig bryta ut mellan USA och Kina. Kraven på att Kina ska stämplas som currency manipulator växer i USA. Att renminbin genom olika åtgärder hålls undervärderad fungerar både som skyddstull och exportstöd till den kinesiska industrin. Entusiasmen inför att etablera sig i Kina har dämpats påtagligt bland amerikanska och europeiska företag, eftersom de upplever sig diskriminerade där. Inhemska företag gynnas konsekvent, menar kritiker.

Ändå är detta bara lugnet före stormen när det gäller avglobalisering, om man får tro Jeff Rubin i hans bästsäljare Why your world is about to get a whole lot smaller. Oil and the end of globalisation (286 s, Virgin Books 2010). Fast ser man noga efter hur Rubin tror att denna mycket mindre värld kommer att se ut, skulle man lika gärna kunna säga att vi nu genomgår stormen före lugnet. Det finns en hel del tilltalande drag i avglobaliseringen som Rubin tecknar den. Den skulle inte minst leda till att Västvärlden återindustrialiserades.

Rubin är en internationellt renommerad energiexpert. Han var en av de första ekonomer som förutsåg oljeprisets dramatiska ökning fram till recessionen, då det åter sjönk. Det är ett känt fenomen att recessioner sänker energipriserna, påpekar Rubin, men när ekonomin åter tar fart kommer det snabbt att stiga till tresiffriga belopp igen. Vi tycks snart vara där, enligt Financial Times den 8 april, ”Oil could give kiss of death to recovery”. som också intervjuar Rubin i artikeln. Han varnar för att det stigande oljepriset kan hota världsekonomins återhämtning. David Geeley, energiexpert på Goldman Sachs, pekar i samma artikel på en viktig skillnad i dag och förra gången – 2007 – oljepriset steg över 100 US$. Då använde konsumenterna kredit för att finansiera köp av oljeprodukter, men i dagens kreditåtstramade värld blir det mycket svårare.

I sin bok menar Rubin att det i grund och botten var de stigande oljepriserna som låg bakom den globala krisen. Oljepriserna gav upphov till inflation, som bemötes med stigande räntor, och då kollapsade lånebubblan. Oljepriserna kommer obevekligen att fortsätta stiga eftersom efterfrågan oavbrutet ökar utan att tillgången gör det. Den effektivare energianvändning i Nordamerika och Europa har inte lett till en minskad totalkonsumtion; drar bilen mindre bensin kör vi helt enkelt mer. Fast det är numera inte de utvecklade länderna som står för ökningen, utan utvecklingsländer som Kina och Indien – men också de oljeproducerande länderna själva, som dramatiskt har ökar sin energiförbrukning på senare år.

De gamla oljekällorna håller på att sina och de nya energikällor som man hittar är energikrävande att exploatera, som Kanadas tjärsand, eller belägna i svårtillgängliga eller på annat sätt osäkra områden. Rubin tror heller inte på biobränslena, i synnerhet inte etanol, som kräver mycket energi att framställa och som dessutom driver upp matpriserna. Han kommenterar inte direkt de förhoppningar som har knutits till den nya tekniken att utvinna naturgas ur lerskiffer, shale, som bland annat Financial Times berättar om här, och som en del menar kommer att förändra energisituationen dramatiskt i riktning mot ett starkt minskat oljeberoende.

Att oljan blir så dyr kommer att innebära slutet för globaliseringen, för detta maskineri har smorts med billig olja. Transportkostnaderna kommer att bli så höga att det inte lönar sig att skicka de flesta produkter från Kina till Väst. Möbler och stål är i dag typiska kinesiska exportprodukter till USA, och transportkostnaderna för sådana varor är höga. Just före recessionen, 2007, hade oljepriset redan medfört att kinesiskt stål på grund av de höga transportkostnaderna inte längre kunde konkurrera med stålproducenterna i USA.

”Distance costs money” kommer att bli den nya tidens mantra, säger Rubin. Vi måste bereda oss på att leva i en mycket mindre, lokalare värld. Vi kommer att resa mycket mindre till avlägsna platser, och lokalt kommer vi att färdas mer kollektivt. Maten vi äter kommer i en helt annan utsträckning att vara lokalt framställd. I dag fångas lax utanför Norge, behandlas i Kina och skickas sedan tillbaka till Väst för att konsumeras. Sådana vanor kommer inte att kunna upprätthållas för flertalet.

I sin framställning hoppar Rubin spänstigt mellan diagnos och receptutskrivning. Det som skiljer honom från många andra Peak Oil-företrädare är att han inte tecknar ett katastrofscenario. Den lilla värld han skisserar har ganska många tilltalande sidor. Tillverkning kommer att flyttas tillbaka till Väst för det blir för dyrt att frakta produkter. Mycket av det som outsourcats eller importerats från Kina kommer åter att tillverkas i Väst, som helt enkelt återindustrialiseras.

Att världen krymper får också sociala konsekvenser, en del av dem positiva. I dag kan vi bli på många sätt ignorera vår lokala omvärld och ingå i gemenskaper som inte är bundna till platser, men vår lokala värld kommer att bli mycket viktigare, och därför vårdas bättre. Blir den också generellt mer sluten mot omvärlden? Rubin ställer frågan om de kulturella och politiska konskvenserna av att vi måste leva i en mindre värld, men glider sedan undan svaret. Kommer till exempel också attityden till ”transport” av människor att förändras? Hur stora krav på homogenitet kommer att ställas i denna lilla värld?

Tron på marknadens effektivitet och rationalitet har fått sig en rejäl törn genom den globala krisen. Uppfattningen att staten måste reglera marknaden och gripa in vid kriser har vunnit terräng. Finns det anledning att ytterligare modifiera synen på staten? Kan det vara så att föreställningen om dess ineffektivitet och oförmåga är en ideologisk projektion? En sådan misstänksamhet stöds bland annat av utvecklingen i Kina, där staten spelar en mycket aktiv roll för att gestalta ekonomin, och där många av de ledande företagen i dag är statliga.

Kanske behöver man fördela gracerna litet jämnare mellan stat och marknad. Staten kanske kan mer än nyliberalismen medger och marknaden mindre. Det kan finnas saker som marknaden är sämre på att sköta eftersom dess aktörer inte kan vara långsiktiga nog och heller inte ta hänsyn till externaliteter, det vill säga de totala kostnaderna. Det som ur ett enskilt företags perspektiv kan te sig lönsamt, kan vara förenat med stora samhälleliga kostnader – det kan gälla allt från miljöhänsyn till personalpolitik. Detta skulle också kunna innebära att den managementfilosofi som kallas New Public Management (NPM) och som vill skapa en större marknadsorientering inom den offentliga sektorn är förfelad.

En hård kritik av både den akademiska kapitalismen och NPM inom utbildningssektorn levereras av den tyske sociologen Richard Münch i Globala Eliten, lokale Autoritäten. Bildung und Wissenschaft unter dem Regime von PISA, McKinsey & Co (266 s, Suhrkamp 2009).

Universitetens ekonomisering har fört med sig att de fått större resurser och en mer produktiv roll i ekonomin. Men den har reducerat deras självständighet, försvagat deras uppdrag att tjäna offentligheten och genom de kommersiella sammanflätningarna har universitetens ställning som oegennyttiga sökare efter kunskap undergrävts.

Den så kallade principal-agent-relationen har övertagits från näringslivet och applicerats på universiteten. Med detta menas att den som anlitar någon (principal) alltid löper risken att den som får uppdraget (agent) gynnar sina egna intressen. Agenten måste därför hela tiden kontrolleras. Universitetsledningen ses som principal och professorerna som agenter och de kontrolleras på ett sätt som tidigare ansågs oförenligt med forskningens frihet. I denna akademiska kapitalism blir universiteten företag som marknadsför sitt symboliska kapital och det finns tydliga indikationer på att forskarnas inflytande över forskningen avtar, hävdar Münch. Det är universitetsledningarna som bestämmer vad som ska göras utifrån vad som bedöms förstärka det egna symboliska kapitalet, till exempel för att komma högt på de olika rankinglistorna.

En konsekvens av strävan att samla symboliskt kapital är att det massproduceras uppsatser för Peer Reviewed Journals. Man producerar mer glödlampor än vad som behövs, säger Münch vanvördigt. Vissa områden blir helt överforskade, ungefär som när boskap betar sönder betesmarker. I många ämnen skulle professorerna gagna samhället mycket mer på andra sätt.

Universitetens ekonomisering medför vidare att lärare-elev-relationen förvandlas till en säljare-kund-relation. Som kund definierar man kvalitet som bästa möjliga service till lägsta pris. Det blir i undervisningssammanhang gärna bästa möjliga betyg för minsta möjliga ansträngning. Undersökningar både i USA och i Tyskland visar att betygen stiger märkbart när man inför elevutvärdering av lärarna. Detta gynnar inte nödvändigtvis kvalitet ur ett samhälleligt perspektiv.

Münch ifrågasätter inte minst de amerikanska elituniversiteten, som blivit trendsättande. De är inte särskilt framstående i den meningen att de tar fram nya stjärnor. De har helt enkelt så mycket pengar att de kan köpa upp stjärnor från hela världen. Münch liknar dem vid de engelska elitfotbollsklubbarna, som genom rika ägare kan köpa spelare från hela världen och som därför har några av de bästa klubblagen i världen. Men det engelska landslaget, som är hänvisat till inhemska spelare, blir mindre och mindre framstående. Elituniversiteten bidrar på samma sätt föga till återväxten och för studenterna är de höga avgifterna en diskutabel investering. Det går inte bättre för Ivy League-studenter i USA när det gäller att nå toppositioner i samhället.

Hur ska man karaktärisera det politiska och ekonomiska systemet i Kina? De som följt Glasshouse Forums projekt ”The return of the capitalist-authoritarian great powers” vet vilka svårigheter diskussionsdeltagarna har haft att finna adekvata begrepp. Att kalla systemet auktoritärt är utan tvekan motiverat, men det fångar inte särskilt väl de förändringar som trots allt ägt rum och heller inte den flexibilitet som systemet uppvisar. Många menar att Kina i dag är ett hybridsystem under utveckling och att det är för tidigt att försöka kategorisera den kinesiska varianten av kapitalism.

Det avskräcker inte den tyske forskaren, Tobias ten Brink, född 1976, vid Max-Planck-Insititut für Gesellchaftsforschung. I ”Strukturmerkmale des chinesichen Kapitalismus” (MPIfG Discussion Paper 10/1) hävdar han att de viktigaste kännetecknen i det kinesiska systemet faktiskt går att identifiera. Det rör sig om en marknadsliberal, konkurrensdriven statskapitalism. Det är en originell form av kapitalism, som skiljer sig både från de västliga varianterna och från andra länder i Östasien.

Den kinesiska statskapitalismen motsäger den separation mellan politik och ekonomi som man gärna gör i Väst. Dess utveckling har kännetecknats av en parallell expansion av både marknadsekonomiska och byråkratiska strukturer och de har på olika sätt flätats samman. Den dominerande uppfattningen i Väst de senaste decennierna har varit att statliga företag är ineffektiva mer eller mindre till sin natur, men de kinesiska statliga företagen har lyckats hävda sig och behåller sitt inflytande. Det faktum att det i dag finns 500 konkurrenskraftiga statsägda företag modifierar bilden av att det skulle handla om en utifrån styrd utveckling av kapitalismen.

Kinas ekonomiska framgång motsäger också uppfattningen att statliga byråkratiska strukturer inte kan vara lika flexibla som marknaden. Vad som kännetecknar Kina är en mångfacetterad regional pluralism under den centrala nivån. Till det som skiljer Kina från andra östasiatiska förebilder hör att landet är mycket större. Här samexisterar 22 provinser, 5 autonoma regioner, 4 städer med status som provins och 2 specialförvaltningszoner (Macao, Hongkong). Marknadsreformer har förstärkt de lokala politiska instansernas inflytande, även om centralmakten återtagit en del av sitt inflytande.

I denna kombination av regional och central makt påminner Kina faktiskt om USA. Liksom kombinationen av en federal politisk struktur och konkurrens mellan regioner befrämjade USA:s utveckling på 1800-talet, stimulerar Kinas de-facto federalism på ett liknande sätt den ekonomiska dynamiken, hävdar ten Brink.

Men kan tillfoga att det finns historiska förebilder för denna kombination av central styrning och pluralism. Kina har historiskt sett varit ett imperium som har en tradition av att integrera regioner med stora olikheter.

”The problem with the French is that they don’t have a word for entrepreneur.”

Detta uttalande har tillskrivits George W Bush, men det tycks vara en tidningsanka. Fast det skulle ju mycket väl kunna vara sant, eller hur? Sanningshalten gäller då inte i första hand den förre presidentens brist på internationella orientering, utan den generella amerikanska synen på fransmännen.

Den dominerande bilden i USA av Frankrike är att det är ett land som kvävs av byråkrati och höga skatter, tyngs av ineffektiva nationaliserade industrier och en enorm skattefinansierad offentlig sektor. Till ineffektiviteten bidrar en välutvecklad strejkkultur och garanterade livstidsanställningar. Fransmännen må vara konnässörer när det gäller vin och förförelsekonst, men kommer det till affärer är de inte tillräckligt initiativrika och hårt arbetande. Och hur skulle de hinna vara det, när de har så långa semestrar, korta arbetsdagar och pensionerar sig så tidigt?

Ungefär så beskriver Paul Cohen Frankrike-bilden i USA i tidskriften Dissents vinternummer i essän ”Lessons from the Nationalization Nation”. Den franska realiteten är rätt annorlunda. Landet har den femte största tillverkningssektorn i världen. Det är så attraktivt för utländska investerare att Franrike är tredje största mottagaren av FDI. Franska arbetare är mer produktiva per timme än de amerikanska och mindre fackanslutna än i USA, allt enligt Cohen.

Frankrike dyker ofta upp som varnande exempel när man diskuterar de statliga ingripandena i USA i samband med krisen. Det räcker med ett Frankrike, skriver en annan Cohen, nämligen Roger Cohen i New York Times. Han ryser vid tanken på ett land där man i många sammanhang ser staten som lösningen, inte som problemet.

Den amerikanska Frankrike-bilden bygger bland annat på en förvrängd historieskrivning, menar Paul Cohen. Nationaliseringarna i Frankrike började inte med Mitterrand på 80-talet, utan direkt efter andra världskriget under högerregeringar. Staten blev en gigantisk ekonomisk aktör för att få landet på fötter. Så illa gick det ändå inte. Mellan 1950 till den första oljekrisen 1973 växte den franska ekonomin med 5 procent per år jämfört med 3.6 för USA.

Numera råder det konsensus om att man ska privatisera i Frankrike, men den är ideologisk betingad, inte motiverad av faktiska resultat, skriver Cohen. För det har inte gått så dåligt för de franska statliga företagen. En utredning 2007 visade att dessa företag inte har kostat skattebetalarna något, utan tvärtom hållit skatterna nere genom att ge regelbundna inkomster till staten. (Det är en tanke som vi känner igen från diskussioner med kinesiska intellektuella, se här.) De samhälleliga vinsterna av att statliga företag försökt undvika dramatiska nerskärningar av personalen är också stora, menar Cohen. Genom att gradvis fasa ut folk har man undvikit en för samhället och individer kostsam arbetslöshet.

Det har ett tag gällt som självklar sanning att statliga företag är ineffektiva och det finns absolut många exempel på det. Men det saknas inte exempel på vanskötta privata företag heller. Det är dags att vara mindre ideologiskt mallad och istället ta en empirisk titt på hur det förhåller sig.

Kinas tillväxt underskattas, även av kineserna själva, hävdar Nobelpristagaren i ekonomi Robert Fogel i en artikel i Foreign Policy (January/February 2010). År 2040 kommer Kinas per capita inkomst att vara 85 000 US dollar, mer än dubbelt så mycket som inom EU. Kina kommer inte att hinna ikapp USA när det gäller inkomst per capita, men landets del av den globala ekonomin kommer att vara mycket större: Kina kommer att stå för 40 procent, av den globala GDP, mot 14 procent för USA och 5 procent för EU.

Fogel anför fem skäl till att han tror att Kina kommer att överträffa förväntningarna. 1) Många underskattar Kinas enorma satsning på utbildning. Gymnasie- och högskoleutbildningen ökar dramatiskt och Fogel tror att i nästa generation kommer 100 procent av befolkningen att ha gymnasieutbildning och 50 procent högskoleutbildning. 2) Utvecklingen inom den kinesiska jordbrukssektorn underskattas. Trots den snabba urbaniseringen ökar produktiviteten inom den agrara sektorn och den står för en tredjedel av landets ekonomiska tillväxt i dag. 3) Det sägs ofta att ekonomiska data från Kina är missvisande eller friserade, men Fogel hävdar att kinesiska statistiker underskattar de ekonomiska framstegen, framför allt inom servicesektorn, i vilken små företag ofta inte rapporter sina siffror till myndigheterna. Ett liknande redovisningsproblem finns i andra länder, men det får speciellt stor betydelse i Kina, eftersom dess servicesekorn expanderar så dramatiskt. 4) Det politiska systemets förmåga att till korrigering underskattas. Ledningen utvecklar hela tiden metoder för att fånga upp feedback underifrån. Denna dialog gör Kinas ekonomiska planering öppnare för nya idéer och mer flexibel än vad man vanligtvis inser i Väst. 5) Slutligen underskattar vi kinesernas lust att konsumera. Regimen vet att den inhemska efterfrågan kommer att vara avgörande för den ekonomiska utvecklingen och satsar på att stimulera den.

Så långt Fogel.

Enligt Financial Times undersökning har Kina upplevt den starkaste tillväxten av alla länder i vetenskaplig forskning de senaste tre decennierna och tempot verkar inte mattas av. Det är nu tvåa efter USA och kan komma att vara världsledande 2020. Men skeptiker ifrågasätter kvaliteten i mycket av den kinesiska forskningen och menar att strävan att bli en vetenskaplig stormakt också har bidragit till en ökning av fusket.

Befinner vi oss i en period av avglobalisering, ungefär som när en tidvattensvåg vänder tillbaka och låter oss se både det ena och det andra – bland annat som Warren Buffett noterat, vilka som har simmat utan badbyxor? Rådfrågar vi den person som gör anspråk på att ha myntat begreppet ”deglobalisation” för sådär en tio år sedan, den indonesiska sociologen Walden Bello, så svarar han att vi borde sträva mot avglobalisering, för det är bara en sådan som kan lösa den globala livsmedelskris som blev manifest häromåret.

I boken The Food Wars (176, Verso, 2009) gör han processen kort med de flesta av de förklaringar till livsmedelskrisen som framförts. Den berodde inte på att man satsat på biobränsle eller på att kinesernas aptit på kött har växt med deras inkomster.  Huvudorsaken var det policypaket som kallas Washington Consensus, en kombination av frihandel och strukturella anpassningar, som IMF och Världsbanken har genomdrivi sedan 1980-talet. I de flesta utvecklingsländer togs de statliga subventionerna bort, samtidigt som bönderna utsattes för en mördande konkurrens från producenter i Väst – som är kraftigt subventionerade. Föga överraskande slogs många jordbruk i utvecklingsländerna ut, och länder i Afrika och Asien som tidigare totalt sett hade varit exportörer av livsmedel blev nu importörer.

Men nu har situationen förändrats. De krafter i Väst som tidigare kunde diktera villkoren har försvagats genom den globala krisen och utmanas till exempel av Kina om inflytandet i Afrika. Nu har vi ett gyllene tillfälle att rulla tillbaka utvecklingen och återvända till traditionellt, småskaligt jordbruk, säger Bello. Målet för alla länder måste vara att bli självförsörjande när det gäller mat. I detta finns också att man överger föreställningen om en homogeniserande globalisering som alla måste anpassa sig till. Varje land får hitta sin väg.

Kravet på food security tas nu också upp i Väst, till exempel nyligen av Storbritanniens jordbruks- och miljöminister Hilary Benn. Här i Sverige rapporterar Dagens Nyheter den 1 februari 2010 att efterfrågan på lokalt odlad mat har ökat dramatiskt. Det finns en rad skäl till denna trend, som inte alltid är så självklart mer skonsam mot miljön än importerad mat. Insikten om att man inte kan förlita sig på att världshandeln när det gäller sådana grundläggande behov som mat och energi sprider sig.

Men kanske finns det en psykologisk och ideologisk dimension. Det har sagts om 30-talet att strävan efter att få fast mark under fötterna efter den globala krisen var decenniets starkaste drift. Strävan efter autarki hade inte bara ekonomiska motiv, utan var också en emotionell reaktion på världsekonomins sammanbrott, som för många tedde sig som ett obegripligt fall ut i intet. Det kan inte uteslutas att liknande motiv kommer att vara med och gestalta den värld vi nu ser födas.

Protektionismen spelade en ödesdiger roll på 30-talet. Men föreställningen att alla länder rusade iväg och upprättade barriärer stämmer inte, hävdar de amerikanska ekonomerna Barry Eichengreen och Douglas A Irwin i sitt paper ”The Slide to Protectionism in the Great Depression: Who Succumbed and Why?” (NBER Working Paper 15142). Det var framför allt de länder som behöll guldmyntfoten under första delen av decenniet som vidtog protektionistiska åtgärder.

De länder som tidigt övergav guldmyntfoten och lät sina valutor depreciera, till exempel Storbritannien, upplevde en förhållandevis mild recession och fick en snabb återhämtning. Men deras agerande skapade problem för andra. För Tyskland var det svårt att överge guldmyntfoten och låta valutan minska i värde. Alla hade 20-talets hyperinflation i färskt minne och resultaten kunde ha blivit kaos och panik. Men risken fanns att man skulle förlora sitt guldinnehav genom ökad import från de länder som hade devalverat och blivit konkurrenskraftigare. De tyska företagen skulle också få svårt att hävda sig mot den import som blivit billigare genom devalvering. Tyskland ledde en grupp centraleuroepiska länder som huvudsakligen förlitade sig på valutakontroll för att begränsa importen. Därför behövde man inte skyddstullar i samma utsträckning. Frankrike däremot använde sig i hög grad av skyddstullar och importkvoter.

Eichengreen och Irwins undersökning visar att de länder som övergav guldmyntfoten inte i samma utsträckning använde sig av protektionistiska åtgärder.

Deras paper har väckt en hel del uppmärksamhet eftersom deras resultat tycks ha bäring också på dagens situation, framför allt när det gäller relationen mellan USA och Kina. Den undervärderade renminbin kan driva fram protektionistiska åtgärder från USA:s sida, påpekar bland annat Michael Pettis i Financial Times. Det finns visserligen ingen guldmyntfot i dag, men andra faktorer skapar en besläktad situation. Dollarn anses vara övervärderad i förhållande till de asiastiska valutorna, men på grund av massiva interventioner från de asiatiska centralbankerna kan inte dollarn korrigera sitt värde tillräckligt. I ett sådant läge kan det vara frestande att försvara sig med protektionism, precis som guldmyntfotsländerna gjorde på 30-talet.